Utmaningar är lite av min grej... Om någon påstår att något är omöjligt så är min reaktion 9 ggr av 10 att visa att det visst det går! Så i lördags när jag skämtsamt sa till min svägerska att jag fortfarande vill gå ner 5kg innan Baliresan i oktober (helst 10kg) och hon svarade med ett ganska drygt "lycka till med den..." var det något som klickade till i mig. Motivationen som det varit svårt med under sommaren var helt plötsligt där i överflöd. Man kan tycka att det skulle vara en belöning i sig att komma ner på målvikt, men framtidsutsikten att kunna ringa henne den 3:e oktober och informera henne "att det gick alldeles utmärkt, tack så mycket" är ju ännu bättre än målet i sig.
Småsint? barnsligt? bevis på en tävlingsintsinkt som kanske är borderline galen?! Tja, kanske det, men jag är ok med det så länge jag når mitt mål och får känna tillfredställelsen som kommer med att vinna. Lyckligtvis så har jag en sambo som tycker att det är en ganska charmig egenskap, annars hade det nog kunnat bli lite jobbigt ibland.
Det är 7 veckor till den 4 oktober. Sist jag höll ut en längre tid på naturdiet fixade jag 10kg på 7 veckor och då kan jag göra det igen. Vilja, motivation och fokus löser det mesta om man håller blicken fäst på målet. Just nu har jag en kämpig vecka framför mig. men efter de första 5-7 dagarna så går det på rutin, det vet jag av erfarenhet sen sist.
Så vad tror ni, kommer det vara jag eller svägerskan som säger vad var det jag sa den 3:e oktober?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar