It's all the little steps...

Om man inte ger upp, då kommer man fram till slut. Under våren har det funnits så många gånger när jag bara känner att jag inte orkar mer. Vem bryr sig om jag väger 60, 65 eller ens 75 egentligen? Jo, jag gör ju det. Längst in så trivs jag inte med att ha några irriterande kilo kvar att bli av med. Jag vill kunna säga att jag fullföljt det jag påbörjat och jag har ju kommit mer än halvägs, nu är det bara spurten kvar.

I brist på magiska trollspön och gudmödrar som kan göra pumpor till vagnar, får jag göra som på bilden bredvid. Ta det ett litet steg i taget. Jag pratade med min tränare i lördags och fick hjälp med en del som varit jobbigt de senaste veckorna. Bland annat förklarade hon att det fanns ett samband mellan min trötthet och att jag ständigt är hungrig. Tydligen gör kortisol (som kroppen utsöndrar vid sömnbrist) att man inte känner sig mätt trots att man har ätit och det i kombination med mindre träning som annars dämpar hunger, gav resultatet att jag kände mig hungrig hela tiden. Lösningen får bli att se till att komma ikapp med sömnen och samtidigt hålla koll på att jag inte får i mig för mycket kalorier innan det stabiliserat sig. Borde inte vara något problem när jag kör med shakerna.

What goes up, must come down!

Nu har bildbevisen kommit, ett foto (här bredvid) när jag passerar 9 km och ett där jag precis gått i mål. Aldrig trodde jag att jag skulle klara ett så långt lopp. När jag började jogga för lite över ett år sedan kändes 10 km som snudd på omöjligt och nu har jag klarat mer än det dubbla!

Och det är ju bra, jätteduktigt... Det som är mindre bra är att jag helt tappat fokus på viktminskning under våren och som en följd lagt på mig 5 kg! Jag skulle ju gå ner 10, inte upp 5!! Således har jag nu närmare 15 kg att gå ner och jag är tillbaka på naturdietshakerna.

Ja,ja... Jag har gjort det förr och kanske var det det här som behövdes för att få fart på det hela igen. jag har ju stått still länge. Gått ner ett par kilo för att sedan gå upp dem igen och därför legat runt samma vikt i ett halvår. Att helt plötsligt dra iväg 5 kg uppåt fanns helt klart inte i planen. Så förhoppningsvis lyckas jag hålla fast vid min återfunna motivation.

What goes up must come down och det fixar jag med löpning, styrketräning och shaker! Time to get back on track.

Just do it and I did! Göteborgsvarvet, check!

Vem hade trott det? Inte jag i alla fall, men i lördags sprang (läs joggade) jag min första halvmara! I höstas när jag anmälde mig var ambitionen hög, det var precis efter tjejmilen och jag kände att allt var möjligt. En väldigt kall och isig vinter samt en vår fylld av förkylningar och träningsuppehåll senare, kände jag mig inte fullt lika ambitiös.

Ett hett tips är att inte varva ner inför ett långlopp genom att åka på semester där man promenerar 7 timmar om dagen och äter en massa godsaker som sköljs ner med ett par drinkar och några glas rött... Semestern i Prag var underbar, men Göteborgsvarvet gick av stapeln ungefär 36 timmar efter att vi kommit hem och det var inte bra.

Trots trötta ben och omotiverad hjärna följde jag med sambon till Göteborg (på tåget var jag fortfarande inte säker på att jag ville genomföra loppet). Väl framme i Göteborg började stämningen så sakteliga smitta av sig. Löpare i alla åldrar och former svärmade som bin i stan och till slut infann sig känslan "kan han/hon, så kan jag" och det kunde jag ju!

Det var lagom varmt men alldeles för långt, alldeles för jobbiga backar över broarna, men också alldeles, alldeles underbart! Tiden blev 2:26 och det är jag under omständigheterna nöjd med. Drömmen var att springa in på 2 timmar, men det insåg jag förlängesedan att det inte skulle gå. Då satte jag upp målet att klara sträckan på maximalt 2:30 och det gjorde jag ju med flera minuter till godo :) Och som en parantes kan tilläggas att jag, som kände mig för långsam och tjock för att springa så långt, sprang på en tid som gav mig en placering på 11 000 av 43 000, dvs det fanns över 30 000 som var långsammare än jag :)!!

Å ena sidan så e ju den andra sidan också bra, eller?

Man kan som bekant inte göra allt... ja, man kan försöka, men det brukar sluta med att man har en hel del halvfärdiga och halvt misslyckade projekt runt omkring sig.

Om man (man är jag...) "bara" vill gå ner de där sista kilona och bli en van löpare, då är det ganska enkelt för de målen går hand i hand och hjälper varandra på traven. Men lägg sen till att man (ditto) vill äta gott på helgen och lägga tid på att spela poker och trivas på jobbet... Nu blev det helt plötsligt flera saker som direkt strider mot varandra.

Just nu går pokern bra, riktigt bra. Håller jag den här takten kan jag leva på det inom ett halvår. Men som en av de levende pokerlegenderna säger "it's a hard way to make an easy living". När det går bra är man på topp och allt flyter på och känns enkelt, men när det går dåligt är det hemskt och det är lätt att förlora självförtroendet.

Något som inte går lika bra är viktminskningen. Just nu är jag faktiskt nöjd med att bara stå still här i två veckor för att satsa fullt ut när vi kommer hem från Prag. Pokern och träning går bra att kombinera om de bara hade varit de två. Spelar gör jag på kvällarna och tränar gör jag helst på morgonen. Men när man lägger till ett kontorsjobb blir det tufft. Turneringarna slutar sent om man går till finalbordet (mellan 00:30 och 2 på natten) och ska jag träna innan jobbet måste jag gå upp kl 5:45. Även om jag inte tränar innan jobb blir det ont om sömn. Så vad gör jag, vad vill jag? Spela, sova, träna, utvecklas karriärmässigt, gå ner i vikt?? Jag vill ju alla de sakerna men börjar inse att det inte går att göra allt på en gång. Jag känner mig som Ariel när Sjöhäxan omtänksamt konstaterar att "Livet är fullt av mariga val" (som svar på hur hon ska fånga Prinsen utan sin röst).

Våren är nu insprungen!

Igår sprang jag mitt andra Vår rus och det var jätteroligt! Sen till starten som vanligt, men ändå fem minuter tidigare än förra året... I år hade jag lockat med mig tjejerna på bilden och de var villiga att trotsa iskyla och hagel (vart tog våren vägen) för att få rusa runt Malmös pildammar och få en medalj i målfållan.

Min tid var under 30 min och nästan 4 minuter bättre än föregående år, så jag är riktigt nöjd. Nu känns Göteborgsvarvet möjligt även om det är mycket, mycket längre. Jag funderar lite på att gå med i ett joggformu och kanske hitta någon att springa med. Det var verkligen roligt och motiverande att springa med syrran, men hon bor lite för långt bort för att det ska funka att springa ihop varje vecka.

Nu laddar jag inför Göteborg och hoppas på att vädret blir lite bättre än igår, men hellre för kallt än för varmt!