Vem hade trott det? Inte jag i alla fall, men i lördags sprang (läs joggade) jag min första halvmara! I höstas när jag anmälde mig var ambitionen hög, det var precis efter tjejmilen och jag kände att allt var möjligt. En väldigt kall och isig vinter samt en vår fylld av förkylningar och träningsuppehåll senare, kände jag mig inte fullt lika ambitiös.
Ett hett tips är att inte varva ner inför ett långlopp genom att åka på semester där man promenerar 7 timmar om dagen och äter en massa godsaker som sköljs ner med ett par drinkar och några glas rött... Semestern i Prag var underbar, men Göteborgsvarvet gick av stapeln ungefär 36 timmar efter att vi kommit hem och det var inte bra.
Trots trötta ben och omotiverad hjärna följde jag med sambon till Göteborg (på tåget var jag fortfarande inte säker på att jag ville genomföra loppet). Väl framme i Göteborg började stämningen så sakteliga smitta av sig. Löpare i alla åldrar och former svärmade som bin i stan och till slut infann sig känslan "kan han/hon, så kan jag" och det kunde jag ju!
Det var lagom varmt men alldeles för långt, alldeles för jobbiga backar över broarna, men också alldeles, alldeles underbart! Tiden blev 2:26 och det är jag under omständigheterna nöjd med. Drömmen var att springa in på 2 timmar, men det insåg jag förlängesedan att det inte skulle gå. Då satte jag upp målet att klara sträckan på maximalt 2:30 och det gjorde jag ju med flera minuter till godo :) Och som en parantes kan tilläggas att jag, som kände mig för långsam och tjock för att springa så långt, sprang på en tid som gav mig en placering på 11 000 av 43 000, dvs det fanns över 30 000 som var långsammare än jag :)!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar