V. 17 - Invägning, baby steps...

Imorse var det invägning efter första veckan då jag ätit ett riktigt mål mat om dagen. Resultatet? -0,2kg... Ja, det är ju ett ganska litet minus, men det är ett minus och kanske får jag lite energi tillbaka om jag fortsätter såhär.

Mitt mål har fram till nu varit att gå ner 1kg/vecka, men det har gått trögt de senaste veckorna och jag har därför skurit ner på maten och ökat träningen. Det gav inte mycket till resultat, förutom att jag blev väldigt trött och enligt min PT visade tydliga tecken på att vara övertränad (jo, det finns något som heter så). Hennes råd var därför att jag skulle börja äta ett mål om dagen då tester har visat att man inte minskar mer i vikt av att äta 700kcal per dag än var man gör om man äter upp till 1200kcal.

Jag har lagt mig på en nivå runt 1000kcal och hoppas på att kunna hålla en jämn viktminskning på 0,5kg/vecka. Det betyder tyvärr att jag inte kommer att vara färdig till jul, men jag kommer å andra sidan att kunna ge mer på gymmet och i löpspåret och det är ju det som kommer vara viktigast när målvikten väl är uppnåd.

Det finns inget att vinna på att jag sliter ut min kropp nu bara för att jag vill att viktminskningen ska gå fort. Mina träningsmål för 2011 är ganska högt satta och då måste jag ha en kropp som samarbetar med mig, inte en som straffar mig för att jag tvingat den att svälta. Av bitter erfarenhet vet jag nämligen att kroppen har ett väldigt långt minne vad det gäller den typen av oförätter, det får man lida för i många år fram över.

Med målet satt på -0,5kg/vecka skulle jag ändå vara klar att gå in på jämnvikt eller "hålla nollan" som de kallar det för i mitten av April nästa år och det känns ganska okej. Jag kommer ju i alla fall ligga på ett BMI under 25 innan jul och det är ju egentligen den gränsen som spelar mest roll. Allt som jag går ner efter det är ju bara för att jag trivs bättre med att vara smalare, inte för att det är bäst för min hälsa.

Jag kommer att fortsätta äta ett mål riktig mat om dagen denna vecka också. Så får jag se om det kanske behövs "tweakas" lite till nästa vecka om inte viktminskningen går bättre!

V.16 - Ladyluck...

Ibland har man tur, när jag idag kontaktade mediabyrån för att reda ut gårdagens fiasko, visar det sig att tidningarna som skulle ta emot leveranserna också klantat till det och vi får därför kompensation för det som blev missat trots att felet delvis var vårt. Grattis till mig, nu slipper jag ett väldigt jobbigt samtal med klienten :)

Mat och träningsmässigt rullar det på som vanligt. Jag äter lunch på jobbet nu, det blir mest sallad, en skiva kött eller fisk och en bit bröd till det.

Kvällens pass var Pole Dance, som går mycket bättre nu när jag inte mår så illa av snurrarna. Men det är väldigt tungt att jobba med den egna kroppsvikten som motstånd. Nu önskar jag verkligen att jag hade vägt 55kg!

Imorgon är det invägning och domen faller för veckans försök med ett mål mat om dagen.

V. 16 - What a day it's been...

Helgen har varit fullpackad av träningspass som vanligt. Styrka med PT Linda på lördagen, följt av Crawlkurs på eftermiddagen (jag klarade mig utan att drunkna, men denna gång var det nära!). I går körde jag först satsafro som konditionspass och senare på dagen 2 x Pole Dance som tränar upp styrka och smidighet.

Mitt första Pole Danceklass var i måndags och då blev jag jätteyr och mådde lite illa av allt snurrande. Tipset jag fick av instruktören var att köpa sea band att ha på handlederna samt åksjuketabletter (att bara ge upp och inse att det inte funkar för mig är inte riktigt min stil som ni alla vet vid det här laget). Det funkade och jag kunde köra två timmar på raken utan att bli snurrig. Jag lyckades däremot samla på mig en del blåmärken som kommer vara härligt lila lagom till nästa pass imorgon.

Idag var en sån dag som börjar illa och sen bestämde sig för att bli värre. Vaknade sent, så jag fick ta tåget som gör att jag kommer till jobbet strax efter nio istället för kvart i. Väl där visar det sig att något gick fel med leveransen i fredags och listig (läs dum) som jag är bestämde jag mig för att undersöka om det verkligen bara var den leverans jag fått meddelande om eller om fler saknades... Det var dumt, mycket dumt. Istället för att kunna släta över ett enkelt misstag från en stressad kollegas sida, får jag istället förklara för klienten och mediabyrån hur TRE leveranser aldrig lämnade bygget... All fun and games!

Så jag jonglerar dagens uppgifter och steppar mig (á la Chicago) igenom det minfält som det är att röja upp fredagens blunder. Ja, tiden gick fort i alla fall. Så fort att jag inte kunde gå från kontoret i tid utan återigen fick nöjet att springa ner på tågperrongen, i mina standardskor dvs 10 cm smal klack, bara för att höra konduktören blåsa i visslan och se dörrarna stängas mitt framför näsan på mig.

Väl hemma rusar jag in genom dörren, fräser åt min stackar sambo, som oklokt var snäll nog att fråga hur det var med mig och hur min dag har varit... Sen byter jag om till träningskläder och är ute genom dörren innan det gått tio minuter. För ett år sedan hade stannat hemma för mindre, mycket mindre problem än jag haft idag. Men nu vet jag att det enda som kommer hjälpa mitt humör en måndag kväll är att jobba järnet på corepulsebrädan, svetten lackar och ur högtalarna pumpar härliga kämparlåtar som Bonnie Tyler: Holding out for a Hero och Michael Jacksons: Beat it.

Nu sitter jag insvept i min morgonrock och dricker en kopp chai i soffan. Avslappnad och lugn. Imorgon kommer bli tuff, jättetuff, det är mycket kvar som behöver fixas på jobbet och även om felet inte var mitt så vet vi ju all att det är enklast att skjuta budbäraren. Men sen imorgon kväll kl 20, då väntar ett nytt roligt pass och efter det vet jag att jag kommer må lika bra som jag gör nu, dock med ett par nya blåmärken.

V. 16 - Hur blev världen så stor?

Och hur blev jag så liten? Jag ser mig själv som en ganska driftig person. Jag gillar att ha en tydlig målsättning att jobba mot och har alltid älskat problemlösning. Det är troligen det som gjort att jag kunnat hålla min pulverdiet så pass bra under lång tid samtidigt som jag successivt har ökat på min träning både i tid och aktiviteter.

Men igår eftermiddag, kl 17:21 för att vara exakt kände jag mig varken stark eller driftig. Helt plötsligt blev jag liten och ledsen och önskade att någon bara skulle komma med ett trollspö och fixa, för nu orkade inte jag mer. Vad hände? jo jag stressade som vanligt från bussen vidare till tåget för att hinna till min dansklass som började kl 19 (varför jag bokar klasser kl 19 när jag vet att jag får stressa som en galning för att hinna är ett mysterium). Väl av bussen och vid övergångstället inser jag att väskan jag håller i handen är min träningsväska, den som innan hängt över axeln och min handväska som jag borde hållit i handen, dvs den väska som innehåller hela mitt liv, just nu rundar hörnan längst ner på gatan, ombord på buss 15...

I fem sekunder stirrar jag bara efter bussen och sen går jag fram för att gå in på stationen och se om de kan ringa bussen. Inser att tågstationen inte har något med bussarna att göra och tar ett halvt steg tillbaka. Nytt steg framåt, åker till centralstationen och efterlyser väskan, halvt steg tillbaka... mitt buss- och pendelkort är i väskan. Ringa en av kompisarna i Köpenhamn som kan hjälpa? Nej, telefonen är i väskan...

Till slut tjuvåkte jag till centralen bara för att få veta att de inte heller har hand om bussarna, bara tåg och ring det här numret så kanske de kan hjälpa, fast de stängde ju kl 16... Mmm, tack säger jag, men jag har ju ingen telefon...

Fick tipset att hoppa på en ny buss och be chauffören ringa ut och efterlysa väskbussen. Sagt och gjort, är ju driftig! Nej, det kan chauffören inte göra om jag inte kommer ihåg numret på bussen (inte linjenumret utan bussen faktiska IDnr det som står ovanför backspegeln!). Vad ska jag göra då? Du får ringa Arriva, svarar chauffören trött. Men jag har ju ingen telefon...

Vid det laget var min driftighet slut. Jag var liten, ensam, kände mig naken utan telefon och pengar eller ens en plan för hur jag skulle lösa situationen. Kunde kanske tjuvåka hem till Sverige, men hur ska jag komma in i lägenheten. Nycklarna ligger i väskan och sambon väntar mig inte förrän sent eftersom jag skulle till gymmet och jag kan inte ringa för jag har ju... (ja, ni har fattat det nu)

Att åka hem verkar ändå vara bästa lösningen, får väl sitta i trappen till sambon kommer hem. Det måste ju ändå vara bättre än att sitta på en busshållplats i Danmark o gråta? I den stunden kommer min chef gående ner för trappan, hon var sen från jobbet och har inte kommit iväg förrän nu och hon har naturligtvis (trumvirvel) en TELEFON! Fick ringa mamma och be henne ringa sambon (jo, nu kan jag hans nummer utantill, men igår kunde jag inte det) som sen mötte mig på stationen i Malmö.

Den värsta paniken avtog när jag kommit hem och otroligt lyckligt lottad som jag är fanns min väska på Arriva andra gången jag ringde idag. Jag kunde åka dit och hämta den och allt var kvar, till och med min ipod och kontanterna i plånboken! Total glädje!!!

De sexton timmar som gick från det att jag förlorade väskan till jag

kunde hämta upp den igen var hemska. Sällan har jag känt mig så maktlös. I vanliga fall tänker jag inte på att jag jobbar i ett annat land, Danmark är ju nästan Sverige, eller? Helt fel, för hemma hade jag vetat vad jag behövde göra hur systemet fungerade och var jag skulle vända mig. I Danmark fick jag förklara på engelska vad som hänt, för de förstår inte min svenska även om jag förstår deras Danska. Och allting är lite annorlunda, men lite är tillräckligt för att det ska bli helt främmande när man befinner sig i en krissituation.

På söndag, mellan morgonens afropass och kvällens dubbla dansklasser ska jag ge mig ut på stan och hitta en väska som kan vara både träningsväska och handväska samtidigt. Jag är ju egentligen en driftig problemlösare, ni vet... bara jag har tillgång till en telefon :)

V. 16 - Tack gode gud för Linda!

Nu kanske min mamma blir lite ledsen för hennes namn är också Linda, men det här blogginlägget är dedikerat till Linda min PT. Länge har jag misstänkt att Linda och alla andra PTs också för den delen har något av en sadistisk ådra. Ibland kan jag riktigt se på henne hur nån ny idé formats till en diabolisk övning som hon kan utsätta mig för. Favorittortyren, alla kategorier, är varenda avskyvärd version av plankan som hon kan komma på... Vanilg planka, sidoplanka med hantel, sidoplanka på boll, vanlig planka med fötterna på boll, sidoplanka med vridning och båten som bäst kan beskrivas som plankan i fällknivsformat och så vidare i all oändlighet!
Plankan har aldrig varit min bästa övning och i början gick det katastrofalt dåligt. Nu går det bättre och jag står ut även om jag fortfarande klagar en del å att behöva göra minst två varianter av plankan varje träningspass. Men efter gårdagens chair stripklass lovar jag att aldrig klaga på Lindas vansinniga övningar igen (förutom roddintervallerna kanske, de är grymma). Chair Strip låter ganska soft, eller hur? FEL! Det handlar 100% om corestyrka, att balansera händerna stabilt på stolen samtidigt som man lutar och flyttar kroppen i olika varianter av just plankan.
Tack vare Linda klarade jag av det utan problem. Vi var många tjejer i salen, runt 25-30st skulle jag tro och många av stolarna (ibland med tjejer på) drattade i golvet när hon bad oss testa övningarna. Men min stol stod pall och jag klarade av att hålla min kärna stark och stabil. En liten triumf för mig som återigen var en av de äldsta och helt klart en av de kraftigare tjejerna där. Det känns som den här klassen kan bli riktigt rolig, bättre ur träningsynpunkt än jag tidigare trott. Men också fylld av bra musik och glädje. Jag var väldigt trött när jag cyklade dit (klassen börjar kl 21), men på vägen hem var jag glad och pigg igen. Känner verkligen att jag har 11 roliga träningsveckor framför mig!
Så jag avslutar med ett stort tack till Linda som hade vett nog att börja tortera mig i december förra året, så att jag kan njuta av min träning utan att skämmas nu!

V. 16 - Invägning och Pole Dance premiär

Efter att slutligen ha fått tag i dansstudion på telefon under dagen igår, var det kl 20 dags för Pole Dance premiär. Jag kom dit en halvtimme innan klassen började, man är ju en duktig flicka som gör som det står i "att tänka på" listan. Efter att jag betalt kursavgift och insett att det var upp till mig att hitta danssal och omklädningsrum själv, satte jag mig och väntade på att klassen skulle börja. Ju närmre åttaslaget vi kom, desto fler tjejer joinade mig i väntan på att klassen skulle börja och ganska snart inser jag att jag är omgiven av gymnasietjejer (inte så att jag har något emot unga tjejer alls) och att det var jag, instruktören och max två tjejer till som var över 25. Första veckan är Prova-på-vecka så det var väldigt många tjejer i salen. De flesta hade kommit i par (som gymnasietjejer gör) och det var mycket fniss viskande innan vi kom igång.
Först var det uppvärmning och den var ganska enkel, stretchen var också helt okej om än något mer balettinspirerad än den stretch jag kör efter ett styrkepass. Men sen var det dags att börja snurra runt på stången... Skrämt tog 25 tjejer unisont ett steg bakåt från pålarna, ingen vill ju vara först med att göra bort sig liksom... Strax därefter var vi indelade i lag á la principen 1-2-3 ("alla ettor till stången nu!" etc). Vi fick lära oss den enklaste snurren och en 30 sekunders stegsekvens och jag kan redan nu lova att det här kommer bli en utmaning! Visst är jag stark för att vara tjej, men jag väger ändå en del och att bära sin egen vikt hängande från en stång som snurrar samtidigt som jag fokuserar på att 1. inte ramla av och 2. inte bli yr och kräkas, var ganska svårt. Men betyget var ändå att det var kul.
Till nästa klass (på söndag) ska jag köpa sea-band och åksjuketabletter, att ge upp på grund av yrsel finns inte på kartan. Ikväll blir det umbrella/chair strip, det har jag testat innan. Det är en typ av dansklass med stol och paraply som redskap. En rolig klass där man lär sig använda och uppskatta kroppen på ett sexigt och kvinnligt sätt. Något jag kan behöva eftersom de senaste månaderna mest gått ut på att misshandla kroppen med maximal träning och minimalt energiintag. Min kropp och jag har varit ovänner så länge och de här dansklasserna (imorgon är det strip aerobics) är mitt sätt att ta första steget mot att sträcka ut handen och försöka säga - förlåt, det var inte meningen att hata dig i 28 år, det bara blev så...
I dag är det ju onsdag och min vägdag. Veckans resultat är -0,5kg. Det ger mig min femte stjärna och är ett OK resultat, men jag vet ju att jag kan bättre. Nu stannade vågen på 72,1 vilket gör det så gott som omöjligt att ta mig under 70-sträcket till nästa vecka och det var ju det jag hade som mål. Nu har det varit bra resultat på vågen varannan vecka och mediokra varannan ett tag, så enligt den kurvan kanske jag kan få -1,5kg till nästa vecka om jag sköter mig bra. Bortsett från att det går lite långsamt just nu så är jag ändå glad att kunna säga att jag nu har gått ner över 15kg, det är ganska häftigt!

V. 15 - Vem ska straffas?

Igår hade jag ett nytt mail från Malmö Dansakademi i min inbox. Där de förklarade att jag inte kunde få plats på klassen jag valt på söndag kl 16 för att jag anmält mig till fel mail. Detta efter att jag skickat dem ett mail förra veckan där jag tydligt förklarade att jag anmält mig på rätt sätt, i god tid (över en månad sen) och sen när jag insåg att deras sida troligen hade ett tekniskt fel, genast kontaktat dem och att DE sedan tagit 4 veckor på sig att svara...

Sånt blir jag vansinnigt arg på! Jag har full förståelse för att saker kan gå fel, särskilt när människor som jobbar med något som är deras hobby och passion (som dans, konst eller matlagning) även måste sköta det administrativa delen av ett företag, med allt vad fakturor, hemsidor och personal innebär. Vad jag helt saknar förståelse för är när folk inte försöker rätta till det som gått fel eller åtminstonde be om ursäkt för sitt misstag istället för att skylla på kunden.
Jag förstår nämligen precis vad som gick fel här och det förvånar mig att inte personalen på dansakademin gör det också. När jag anmälde mig fanns sommarschemat kvar på deras sida, men anledningen att jag var där inne var att de annoserat höstklasserna den veckan. Således låg båda scheman på hemsidan samtidigt. Jag anmälde mig till höstens klasser och på den blanketten, men de använder sig av ett system där man inte själv skriver in mailadressen, utan bara klickar "skicka" efter att ha fyllt i namn personnr och vilka klasser man vill gå. Min anmälan gick således till sommarkursen som var inne på sin sista vecka. Men här tar min förståelse slut! Jag skrev genast ett mail och bad om bekräftelse att jag kommit in på hösten som jag anmält mig till och inte sommarkursen som jag fått bekräftelse från, inget svar... sen ringde jag flera gånger, inget svar...

Fyra (4!) veckor senare, en vecka innan kursen börjar får jag ett mail där det ber mig ange vilka kurser jag vill gå eftersom jag anmält mig fel. Jag förklarar vänligt men bestämt att jag anmält mig till rätt kurser och fortfarande vill gå på dem. Jag får inget svar på det mailet så jag ringer dem, fortfarande inget svar?! Slutligen fick jag igår ett mail där det står att jag inte kom in på mitt förstahands val för att jag anmält mig för sent!!! Det här dagen innan första klassen börjar!

Helt ursinning skriver jag ett nytt mail och ringer igen, guess what? INGET SVAR! Nu är jag färdig att strunta i allt vad Malmö Dansakademi heter, hur kan man driva ett företag på det här viset? Notera också att det kostar mig 4000:- att gå där i tolv veckor! Min sambo sa samma sak när jag kom hem och berättade för honom, "Skit i det då".

Frågan är vem jag straffar då? Om jag väljer att säga nej, jag tänker inte gå och dansa hos er trots att ni är enda stället i Malmö som erbjuder de klasserna jag vill gå på. Det finns nämligen inget alternativ här, antingen går jag hos dem eller också blir det ingen Pole Dance för mig. De kommer säkert tycka det är tråkigt att gå miste om en terminsavgift, men kurserna är populära och det verkar ju inte ha så bra koll på anmälningarna oavsett. Så den enda som blir lidande är jag, som inte får göra det jag längtat efter för att min egen stolthet stod ivägen.

Slutsats? Jo, idag tänker jag ringa dem IGEN (gud nåde den stackaren som ev lyfter luren) och ikväll går jag dit och testar Pole Dance första gången. Det lär ju inte vara samma människor som sköter administrationen som faktiskt lär ut klasserna och jag tänker inte avstå från något som jag längtat efter på grund av missriktad stolthet.

V.15 - She's a maniac, maniac...

Vilken helg det har varit! Jag har checkat av fem (5!) träningspass på 2 dagar. Lördagen började som vanlig med en timmes PT-pass och sen körde jag spninningpulse eftersom jag var osäker på om första gången på crawlkursen verkligen skulle vara träning eller om vi mest skulle sitta på bänken och lyssna. Crawlkursen var ganska tuff och mina ben var helt döda efteråt. Igår var det Satsafro med capoierainstruktören igen. Det är en rolig klass att börja söndagen med, det ger dagen ett härligt flow.

Efter Afroklassen gjorde jag och sambon vår medborgerliga plikt och gick och röstade. När vi ändå var ute för att rösta stack vi ner till Folkets Park och fick en gratis kula glass från Ben & Jerry's. De firade nämligen valsöndagen med sin egen "Cone Election day". Det var gott, men inte så gott som jag kom ihåg det. Så har det varit med många saker. Jag har längtat och längtat efter godis eller glass och sen när jag smakar lite, så smakar det inte likadant längre. Förhoppningsvis så fattar min hjärna det snart och då borde jag ju inte bli sugen på det heller?!

Sambon håller på med en löptävling där han och en kompis har utmanat varandra att springa så långt som möjligt på 21 dagar. Jag lovade därför att jag skulle följa med honom ut till Bulltofta på söndageftermiddagen, något jag ångrade när vädret slog om från växlande molninget till växlande ösregn... Vi tog oss ut när det var uppehåll och hann springa vår runda och cykla halvägs hem innan skyfallet var över oss. Det är chockerande hur blöt man kan bli på fem minuter!

Idag är kroppen lite trött efter all träning, så det är vilodag och bio med kollegorna ikväll. Jag måste ju vara fit for fight imorgon, för då börjar äntligen Pole Danceklasserna!

V. 15 - Feta människor springer inte?

Efter simningen igår kväll blev det en spontan middag på en mysig liten italiensk restaurang i Köpenhamn. Så fort vi satte oss ner bjöd de på ett litet glas mousserande, med en liten jordgubbe i glaset till och med... mycket trevligt :) Sen verkade det ju oförskämt att inte dricka vin till maten (så, ganska bra försäljningsknep) och så bjöd de på en liten likör efter maten. Resultatet blev att jag som hade tänkt äta en enkel sallad eller soppa, till slut åt en tallrik Spagetti Marinara, hembakat bröd och 3 glas vin! Oups...
Trots att jag inte kom i säng förrän vid ett i natt var jag upp 05:55 för att springa med en kollega innan jobbet. Det blev en härlig runda i parken utanför jobbet och det kommer jag helt klart göra om. Bra och breda stigar att springa på och ett lagom långt varv.
När jag sprang såg jag min skugga för första gången på några månader (dvs min löparskugga, min vanliga skugga ser jag ju varje dag). Då kom jag ihåg varför jag började springa - för att man ser sällan tjocka människor i löpspåret. Min teori var att det beror på att löpning ger bra resultat och därför är de som håller ut smala eller åtminstonne relativt slanka. Morgonens skugga bekräftade att min teori var korrekt. Jag känner mig fortfarande inte smal, jag är inte smal. Men min kropp är avsevärt mycket slankare nu än jag var närja började i mars. I mars var min skugga som en sån där knubbig liten Wii-figur och benen såg ut som upp och nedvända bowlingkäglor. Nu ser min skugga längre ut, benen är kanske inte slanka, men de ser mer ut som lammfioler än bowlingkäglor iaf.

Lite som en triumf känns det allt och en väldigt bra start på helgen!

Happy fredag Allihop :)

V. 15 - Belle och Ariel

Idag ska jag få simtips av en proffstränare. Hon är min nya kollega på jobbetmen det känns ändå lite nervöst :) Jag har alltid velat vara bra på att simma, men en panisk rädsla för djupt vatten och kallsupar har satt käppar i hjulet. Nu har jag börjat fundera på att någon gång i framtiden genomföra ett triathlon och då måste man ju kunna simma ordentligt. När jag simmar ser jag mest ut som en överdimensionerad knubbig groda, men det ska jag råda bot på nu!

När jag var liten var "Den lilla Sjöjungfrun" en av mina favoritfilmer, den var den självklara Disneyfavoriten till "Skönheten och Odjuret" kom (Belle är mer en kvinna i min smak, driftig och självständig) nu är det "Lilo & Stitch", men både skönheten och odjuret och Lilla sjöjungfrun har fortfarande en särskild plats i mitt hjärta. Min dröm som liten var att kunna simma fritt och vackert, som Ariel. Kan tyckas lite ironiskt då hennes dröm var att leva på land och få gå på två ben :) Jag har ju förstått att jag aldrig kommer bli någon sjöngfru och tur är väl det, men det ska bli kul att öva upp min styrka i vattnet ändå.

V. 15 - Jag är vän med vågen igen.

Jag visste att det där med måndagsvägning inte var något för mig! Jag och min våg, vi kommer bättre överens på onsdagar :) Idag visade den snällt -0,9kg och jag har därmed passerat halvägspunkten för min viktminskning! Om ett ynka hekto så får jag min femte stjärna och har därmed gått ner 15(!)kg.
Igår blev det en jogginggrunda på kvällen istället för den som var inplanerad på morgonen. En kort runda på 2,5km + 6km cykling (för bara några månader sen var 3km det längsta jag orkade springa och nu är det en kort runda... livet är märkligt). Men jag höll ett högt tempo och svettades ut dagens alla frustrationer, så det kändes väldigt bra när jag satt och slappnade av i skumbadet efteråt.
Vad dagens träning blir är ännu inte bestämt, kanske är det dags för löpningsintervaller varvat med hopprep? Eller Dansstep på Sats? Imorgon blir det iaf simning med min nya kollega som extraknäcker som simlärarare för ett av universitetslagen i Köpenhamn. Det blir en bra uppvärmning inför första delen av crawlkursen som börjar på lördag. Nästa vecka börjar Pole Dance klasserna och Strip Aerobics, så redan nu försöker jag att trappa upp träningen så att inte kroppen får en chock när antalet veckopass helt plötsligt dubblas i tolv veckor framöver.
Efter de tolv veckorna ska jag vara i mål med viktminskningen och då gör jag en utvärdering av vilka pass jag kommer fortsätta med när utmaningen att bibehålla min nya vikt startar. Det är det jag ser fram emot mest, att få börja leva som vanligt med mat och träning. Shakerna är ganska tråkiga nu, men som jag säger varje gång folk frågar mig om just det: "ja, pulverdiet är sjukt tråkigt. Men det var ännu tråkigare att vara fet!"

V.14 - Jag har bara regn hos mig...

Vilken morgon! Jag rullade ur sängen (undvek med nöd och näppe att landa platt på golvet innan benen vek ut sig och började fungera) kl 6 och gav mig iväg till kontoret för en morgonjogg med ett par kollegor. Ett inställt tåg, ett försenat tåg och två timmar senare kom jag fram till kontoret, lagom i tid för att byta om till kontorskläderna och börja jobba, suck.
Det blir aerobics ikväll, men det var ju meningen att det skulle bli dubbelpass idag. Får köra det imorgon istället. Satscorepulsen igår var lika rolig som vanligt. Det är rolig musik och ett riktigt anstängande pass, jag ler alltid på väg hem, oavsett hur trött jag var på vägen dit.
Kanske är vädret mer lämpligt för en löprunda imorgon bitti. Idag spöregnar det, blåser och duggar samtidigt vilket gör att man blir genomblöt så fort man sticker nosen utanför dörren. Jag har vanligtvis inget emot att springa i regn, men det finns ju gränser.

V. 14 - Måndagsvägning är inget för mig

Nej, vågen stod helt still sen i onsdags. Svikare, jag tänker väga mig på onsdag igen för ett mer rättvist resultat. Jag har också sett över mina matvanor nu på morgonen för att se om det går att vara striktare någonstans. Det krävs ju en hel del engagemang om jag ska fixa utmaningen som jag är med i fram till slutet av November. Vad jag funderat på är om det blir lite berg och dalbana för kroppen att köra enbart shakerna i veckan och sen två fulla middagar på helgen. Det är lätt att missa något extra som jag stoppat i mig på de dagar jag äter vanlig mat och eftersom jag verkligen inte vill hamna på en platå nu, måste jag dra åt tumskruvarna lite.
Från idag och 2,5 veckor framöver kör jag ren naturdietkur kombinerat med mitt nya träningsschema. Det borde göra susen och kicka igång viktminskningen ordentligt igen. Det är inte så att jag inte förstår att det blir tuffare att gå ner ju mindre man väger, men det känns inte okej att leva på shaker 5,5 dagar i veckan och checka av 7 träningspass för att sen se vågen röra sig noll och ingenting. Man kan tappa motivationen för mindre.
Att ge upp är dock inte ett alternativ. Så nu går jag på ren kur igen och se om det ger bättre resultat till onsdagens vägning! Wish me luck :)

V. 14 - Helgmys i bästa hemmafru stil

Första gången jag vaknade imorse visade mobilen 06:13 och huvudvärken sprängde mellan tinningarna och i nackfästet. Nästa gång jag slog upp ögonen var klockan närmare nio, huvudvärken hade lättat något och jag kom på att Satsafropasset var inplanerat till 10:30.. Men... jag har ju ont i huvet, och jag tränade igår... o i fredags... o sen så e det ju inte Debbie som har passet längre... o jag e trött!

Femtio minuter senare hade jag lyckats komma ihåg att Ms Agards motto faktiskt är: JUST DO IT! och var således iklädd träningskläderna och på väg till gymmet. Nya instruktören är capoiera tränare och visade på några smakprov av det. Capoiera är så vackert och atletiskt, något jag verkligen hade velat kunna. Och innan ni börjar himla med ögonen och sucka åt mina försök att träna all världens olika träningsformer samtidigt kan jag lugna er med att det inte blir någon capoiera till hösten, men kanske till våren om jag stryker något av det andra jag tränar?

Både igår och idag hade vi kompisar på besök och det var supermysigt. Igår var det bästa väninnan J med blivande make, baby och vofsing som hälsade på och idag kom föredetta kollega R förbi på lite söndagsmiddag. Jag hade bakat bröd och lagat italiensk mat som blev riktigt gott om jag får säga det själv (o det får jag ju, för det är min blogg ;)). Precis som jag skrev i fredags så hoppade jag över tiramisun och höll mig till fruktsallad. När gästerna skulle gå fick jag dessutom den geniala idéen att skicka iväg tiramisun med dem (sorry Mr R, det blev ingen till dig), så att den inte skulle stå i kylen i två dagar och ropa på mig. Nu har vi ju dessutom en anledning att ses snart igen, så att jag kan få tillbaka min form... som sagt ett genialt drag!

Ikväll blir det fredagsmys i simhallen. Förkylningen vill inte riktigt ge med sig, så jag tänkte att lite lugn simning och bastu på det kanske kunde hjälpa?!
Imorgon ska vi ha myskväll med bästa väninnan och hennes blivande make + lilla Kajsa förstås. Kompisen har önskat tiramisu och det är ju så gott! Men jag har (nog) bestämt mig för att det inte är värt det, med tanke på utmaningen med minst 13kg på 11 veckor, så ska jag äta jordgubbar istället.
Förutom Tiramisu kommer det serveras Parmalindade kycklingfiléer, svamprisotto och en sallad på cocktailtomat, fetaost, färska örter och rödlök. Det blir alltså mycket grönsaker och lite risotto för mig, även om ost är min stora passion och parmesan en självklar favorit :) Till huvudrätten blir det hembakat vitlöksbröd, det må vara åttiotalsvarning, men det är fortfarande gott 30 år senare!

v. 14 - Vilodag

Idag blir det ingen träning. Trots ihärdiga försök från min sida att undvika det, har jag blivit förkyld. Helst hade jag legat hemma i soffan med en kopp te och en bok. Istället har jag ett litet apotek framför mig på skrivbordet. Allt från nässprayer och Esbritox till antibacteriel gel och strepsil... Hoppas att jag kan gå hem lite tidigare och bädda ner mig så att jag är frisk igen till helgen.

Vi ska ha gäster på lördag och det ska bli så mysigt. Min bästa kompis (ända sen grundskolan) kommer över på middag med sin blivande man och det är första gången som vi faktiskt ska ha en "riktig" parmiddag. Det känns lite konstigt, för det är ju sånt som hon och jag skrattade åt när vi var tonåringar :) Men det är dags att växa ifrån det där nu och inse att vi blivit lite gamla och tråkiga...

Vecka 14 - invägning av godisråttan.

Ja, då har jaf fått bevis för att den bästa uppladningen för ett lopp inte är godis, iaf fall inte om man vill gå ner i vikt den veckan. Jo, jag visste redan det, men tänkte att om jag någon gång under den här viktresan skulle unna mig ett par hekto lösgodis så var lördagen innan tjejmilen det bästa valet av dag.

Vi var och köpte underbart salt lakrits och salmiak hos Lakrisroten i Stockholm och jag njöt av varje bit jag åt. Men efter 6 intensiva träningspass förra veckan plus en ännu intensivare tjejmil hade jag hoppats på mer än -0,3kg... Så här i efterhand undrar jag varför jag gjorde det? Min kropp har verkligen varit övertydlig med att den inte tolererar något som helst slappande/slarvande från min sida om den ska prestera någon bra viktminskning. Det var ju därför jag började med shakerna, för att det var det enda som satte fart på vågen (åt rätt håll vill säga).

Igår har jag hoppat på en utmaning att gå ner mina resterande kilon till 23 november. Det kommer bli tufft och i mitt eget schema har jag givit mig själv två bonusveckor att gå i mål på. Nu när mina lopp är avklarade är jag mer taggad på att fokusera på vikten. Träningen kommer alltid att finnas där, även efter att jag nått min önskevikt. Men just nu vill jag köra så hårt jag kan för att få börja på min "hålla nollan fas". Det är ju där utmaningen ligger, att stanna på min drömvikt och ligga stabilt där, helst resten av livet.

Personligen har jag alltid föredragit utmaningar med ett konkret prestationsmål, dvs hellre springa 5km än springa 30min. För att det betyder, att om jag ger det mitt allt, kan jag bli färdig på kortare tid. Samma sak gäller för viktminskningen, för varje kilo jag går ner kommer jag närmare nästa fas och det är ju den jag längtar efter. Målmedvetenhet och benhård fokus är det som gäller nu, så siktar jag på -1,3kg till nästa vecka!

Dag 91 - Hur mycket hinner man träna på en vecka?

Bilden är av mig under sista spurten av tjejmilen och när träningen går bra, ja då blir jag precis så lycklig av att träna. Igår var min favorit instruktör tillbaka på Satscorepulsen och passet var jättekul, så det kommer jag forsätta med under hösten. Dansen börjar om två veckor och jag är ifos lite nervös inför Pole Dance klasserna, men är säker på att det också kommer att bli kul. Sen är det ju styrketräningen med Linda, min PT och så ska jag anmäla mig till Göteborgsvarvet nästa vår, det kräver löpträning. På lördagar är det Spinningpulse på schemat vilket tillsammans med crosstrainingpassen som jag kör innan jobbet resulterar i 11-12 träningspass per vecka. Jag inser att det kan vara på gränsen till för mycket, men hur jag än vänder och vrider på det hittar jag inget pass jag vill ta bort, tvärtom försöker jag hitta en dag, förutom fredag kväll som jag skulle kunna simma på och tre löppass per vecka hade ju varit bättre än två... Ja, ni fattar.

Jag vet inte riktigt när träningen blev mitt största intresse, det jag alltid prioriterar. När min viktresa började var jag alltid trött och bara tanken på att träna gjorde mig tröttare. För ett år sen började jag dock på Satsdans igen (jag gick en termin tidigare, då klassen var i pilotstadiet) och kom ihåg att det är ju faktiskt roligt att dansa, det har jag alltid tyckt. Efter ett par månader blev ett pass i veckan till två, jag la till en stepklass. Step hade jag ju också gillat tidigare och det är bra för konditionen. I mitten av december hade jag mitt första möte med Linda och lade då till PT-sessionerna till mina veckoklasser. I mars byttes dansen ut mot löpning och spinning adderades till träningschemat och så fastnade jag för satscorepulsen...

Jag satsade på minst 4 pass i veckan, men kom utan problem upp 6. Så har jag tränat i över ett halvår nu och som sagt från vecka 38 kommer schemat inkludera 4 danspass utöver det jag redan gör. Att klara av 11 pass i veckan under 12 veckors tid kommer helt klart att bli en utmaning. Men tidigare hade tanken på att träna så mycket gjort mig matt, nu är det en sporre som motiverar och ger mersmak.

Det finns gånger då jag går till gymmet trots att jag känner mig trött och grinig (minst två gånger per vecka faktiskt). Men på väg hem mår jag så gott som alltid bättre. De gånger som jag mått sämre efter ett pass är lätt räknade och har berott på skada eller ordentlig energibrist.

Jag hoppas att det betyder att jag snart, som titeln till min blogg säger, kommer att vara en fitnessbrud :) Jag har satt mitt målviktsdatum till vecka 50 och då har jag förhoppningsvis en lättare och något smidigare kropp att jobba med. Att Springa ett halvmarathon eller göra 50 armhävningar på tårna blir så mycket lättare om man väger 50-nånting än 70-nånting!

Dag 90 - Tjejmilen, I made it!!!

Tack alla för det underbara stöd jag fått inför tjejmilen. För tre veckor sedan var jag redo att ge upp. Foten var vrickad och löpträningen lagd på hyllan i flera veckor framåt. Jag insåg direkt att jag nu inte hade en chans att nå mitt mål att klara tjejmilen på under en timme. Och det var tveksamt om jag kunde springa alls. Men med ett stort mått envishet, alternativ träning och stöd från alla mina vänner klarade jag av att fullfölja loppet! Tiden blev 1:05:43, så jag kom inte under timmen, men med den tiden på en skadad och otränad fot är jag övertygad om att jag kommer lyckas nästa 10km lopp.

Markus (min sambo) och syrran med familj följde med för att heja uppe på Gärdet och jag var så nervös inför starten. Inte minst för att jag äntligen skulle få träffa de härliga tjejerna på VK som också skulle springa. Trots att jag var 20 min försenad när jag dök upp vid mötesplatsen, fanns det en liten skara glada VK-tjejer där som stod och laddade inför loppet. det var verkligen kul att få träffa dem IRL och få ansikten till de alias som jag läser om och kämpar sida vid sida med varje vecka.

Jag satsade på startgrupp 4 men det blev så mycket folk att jag landade i strtgrupp 5 istället. Det stämde iofs på pricken med den tid jag kom in på, så det kanske var bra. Precis innan startskottet gick för oss, kom vinnaren i MÅL! Det kändes lite overkligt, vi stod fortfarande och laddade och hon hade redan avslutat sitt lopp, galet :)

Det var en härlig känsla av folkfest i luften och till nästa år har jag lyckats övertala två av mina systrar att bilda en kvartett med mig, nu ska jag börja bearbeta den tredje :) Jag har också bestämt mig för att anmäla mig till Göteborgsvarvet nästa år. Det blir min första halvmara. En halvmara kändes som något helt omöjligt för ett år sedan och nu ser jag fram emot det, så mycket som kan ändras på 365 dagar!

Maten har gått sådär i helgen. Jag laddade med kolhydrater inför loppet och åt godis och tårta på lördagen, så jag kan nog förvänta mig ett ganska blygsamt resultat på onsdag. Bara jag inte går upp!!!

Tack igen, alla som hejar och peppar mig hela tiden. Ni är guld värda!

Nu är vi i Stockholm och laddar inför söndagens tjejmil. Ikväll skulle vi gå till Gröna Lund och se The Baseballs. Men blåst och regn är inte det ultimata konsertvädret, så jag och syrran bestämde oss för att det blir hemmakväll med filmmys i soffan istället.

Imorgon ska jag hämta ut min nummerlapp och skaffa ett rött svettband att ha på högerarmen så att de andra tjejerna från VK känner igen mig på söndag :) Jag ska även försöka simma några längder, för nån annan träning känns inte som ett smart val dagen innan mitt första en milslopp. Nu börjar det kännas verkligt, det måste vara en mäktig syn att se så många tjejer springa samtidigt. Tanken går dock åt en stor flock skenande djur på savannen ;p

Dag 86 - 646:e plats, ja det är helt ok!

Vi var nästan 2000 tjejer som valde att springa eller gå 5km med iForm i tisdags och igår eftermiddag kom resultatet in - Jag blev 646:a. Jag var glad bara att ta mig runt hela sträckan utan att gå och satsade på att komma in bland de första 1000 löparna (ytterligare 746 sprang 10km) och det gjorde jag, av alla som sprang kom jag in som nr 886! God marginal till 1000 med andra ord :)

Igår körde jag dubbelpass igen, crosstrainig på morgonen och PT på kvällen. Men passet med Linda var tungt igår. Jag har varit mycket noga med shakerna nu i flera dagar och igår kl 19:30 när PT-passet började kunde jag (bokstavligt talat) känna att de 500 kcal som jag ätit under dagen var mer än slut. Och det är inte lätt att ge allt på ett pass när man inte har någon energi att driva kroppen på. Det misstaget ska jag inte göra om, jag måste komma ihåg att lägga eftermiddagsshaken precis innan kvällens träningspass, så att jag har nått att träna på.
Morgonens gympass kändes bättre. Det blev 30min på "skidmaskinen), ni vet den maskinen som får det att se ut som man åker skridskor eller längdskidor? Sjukt jobbigt kan jag meddela. jag försöker att variera så att jag inte gör samma sake varje dag på gymmet. Allt för att kroppen inte ska vänja sig för mycket vid träningsformerna och börja snåla på energin som förbrukas.

Ikväll bär det av till Stockholm för tjejmilen. Riktigt roligt ska det bli. Jag får ju både träffa lillsyrran, systersonen och flera av VK-tjejerna ska ju också vara med på söndag, det känns roligt att få träffa dem IRL.
Kram på er

Nästan 1kg minus denna vecka, -0,9kg. Det är väl ganska ok, men det känns som om jag slarvar för mycket nu. Det som är irriterande är att jag inte slarvar för att jag är så hungrig, utan för att dieten är tråkig. Trots att jag vet att det är tråkigare att inte nå mina mål på utsatt tid, så hittade jag inte motivationen att köra 100% förra veckan. Det påverkar troligen också att jag inte kan springa pga av foten. Jag gör annan träning, men förbränningen är ju inte lika hög som vid löpning.

Igår sprang jag iFormloppet och det gick bra. Resultaten har inte kommit än och jag hade glömt min Garminklocka hemma, men jag bör ha sprungit in på ca 33min. Mitt mål var från början att klara tjejmilen på under 60min, så det här loppet skulle varit på 1 mil och använts som uppvärmning inför söndag. Men eftersom foten inte är riktigt bra så satsade jag på 5 lugna km istället.

Markus, som jobbar på att vinna priset för årets bäste sambo, var och hämtade ut mina nya skor och mitt startnummer eftersom jag inte hade mycket tid mellan jobbet och startskottet. Jag hoppade ur taxin vid pildammarna samtidigt som startskottet gick och sen slängde jag på mig skor och nummerlapp på 1 minut. Jag hamnade i slutet av startfållan, men det kändes bra, för det var inte lika trångt där.
Jag körde lugnt den första kilometern för att se vad foten klarade och sen ökade jag lite mellan andra och fjärde. Den sista kilometern kändes det dock rejält varje gång jag trampade ifrån, så jag kommer nog få ta det väldigt varsamt för att klara mig igenom hela milen på söndag. Men klara den det SKA jag :)