Och hur blev jag så liten? Jag ser mig själv som en ganska driftig person. Jag gillar att ha en tydlig målsättning att jobba mot och har alltid älskat problemlösning. Det är troligen det som gjort att jag kunnat hålla min pulverdiet så pass bra under lång tid samtidigt som jag successivt har ökat på min träning både i tid och aktiviteter.
Men igår eftermiddag, kl 17:21 för att vara exakt kände jag mig varken stark eller driftig. Helt plötsligt blev jag liten och ledsen och önskade att någon bara skulle komma med ett trollspö och fixa, för nu orkade inte jag mer. Vad hände? jo jag stressade som vanligt från bussen vidare till tåget för att hinna till min dansklass som började kl 19 (varför jag bokar klasser kl 19 när jag vet att jag får stressa som en galning för att hinna är ett mysterium). Väl av bussen och vid övergångstället inser jag att väskan jag håller i handen är min träningsväska, den som innan hängt över axeln och min handväska som jag borde hållit i handen, dvs den väska som innehåller hela mitt liv, just nu rundar hörnan längst ner på gatan, ombord på buss 15...
I fem sekunder stirrar jag bara efter bussen och sen går jag fram för att gå in på stationen och se om de kan ringa bussen. Inser att tågstationen inte har något med bussarna att göra och tar ett halvt steg tillbaka. Nytt steg framåt, åker till centralstationen och efterlyser väskan, halvt steg tillbaka... mitt buss- och pendelkort är i väskan. Ringa en av kompisarna i Köpenhamn som kan hjälpa? Nej, telefonen är i väskan...
Till slut tjuvåkte jag till centralen bara för att få veta att de inte heller har hand om bussarna, bara tåg och ring det här numret så kanske de kan hjälpa, fast de stängde ju kl 16... Mmm, tack säger jag, men jag har ju ingen telefon...
Fick tipset att hoppa på en ny buss och be chauffören ringa ut och efterlysa väskbussen. Sagt och gjort, är ju driftig! Nej, det kan chauffören inte göra om jag inte kommer ihåg numret på bussen (inte linjenumret utan bussen faktiska IDnr det som står ovanför backspegeln!). Vad ska jag göra då? Du får ringa Arriva, svarar chauffören trött. Men jag har ju ingen telefon...
Vid det laget var min driftighet slut. Jag var liten, ensam, kände mig naken utan telefon och pengar eller ens en plan för hur jag skulle lösa situationen. Kunde kanske tjuvåka hem till Sverige, men hur ska jag komma in i lägenheten. Nycklarna ligger i väskan och sambon väntar mig inte förrän sent eftersom jag skulle till gymmet och jag kan inte ringa för jag har ju... (ja, ni har fattat det nu)
Att åka hem verkar ändå vara bästa lösningen, får väl sitta i trappen till sambon kommer hem. Det måste ju ändå vara bättre än att sitta på en busshållplats i Danmark o gråta? I den stunden kommer min chef gående ner för trappan, hon var sen från jobbet och har inte kommit iväg förrän nu och hon har naturligtvis (trumvirvel) en TELEFON! Fick ringa mamma och be henne ringa sambon (jo, nu kan jag hans nummer utantill, men igår kunde jag inte det) som sen mötte mig på stationen i Malmö.
Den värsta paniken avtog när jag kommit hem och otroligt lyckligt lottad som jag är fanns min väska på Arriva andra gången jag ringde idag. Jag kunde åka dit och hämta den och allt var kvar, till och med min ipod och kontanterna i plånboken! Total glädje!!!
De sexton timmar som gick från det att jag förlorade väskan till jag
kunde hämta upp den igen var hemska. Sällan har jag känt mig så maktlös. I vanliga fall tänker jag inte på att jag jobbar i ett annat land, Danmark är ju nästan Sverige, eller? Helt fel, för hemma hade jag vetat vad jag behövde göra hur systemet fungerade och var jag skulle vända mig. I Danmark fick jag förklara på engelska vad som hänt, för de förstår inte min svenska även om jag förstår deras Danska. Och allting är lite annorlunda, men lite är tillräckligt för att det ska bli helt främmande när man befinner sig i en krissituation.
På söndag, mellan morgonens afropass och kvällens dubbla dansklasser ska jag ge mig ut på stan och hitta en väska som kan vara både träningsväska och handväska samtidigt. Jag är ju egentligen en driftig problemlösare, ni vet... bara jag har tillgång till en telefon :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar