Helgen har varit fullpackad av träningspass som vanligt. Styrka med PT Linda på lördagen, följt av Crawlkurs på eftermiddagen (jag klarade mig utan att drunkna, men denna gång var det nära!). I går körde jag först satsafro som konditionspass och senare på dagen 2 x Pole Dance som tränar upp styrka och smidighet.
Mitt första Pole Danceklass var i måndags och då blev jag jätteyr och mådde lite illa av allt snurrande. Tipset jag fick av instruktören var att köpa sea band att ha på handlederna samt åksjuketabletter (att bara ge upp och inse att det inte funkar för mig är inte riktigt min stil som ni alla vet vid det här laget). Det funkade och jag kunde köra två timmar på raken utan att bli snurrig. Jag lyckades däremot samla på mig en del blåmärken som kommer vara härligt lila lagom till nästa pass imorgon.
Idag var en sån dag som börjar illa och sen bestämde sig för att bli värre. Vaknade sent, så jag fick ta tåget som gör att jag kommer till jobbet strax efter nio istället för kvart i. Väl där visar det sig att något gick fel med leveransen i fredags och listig (läs dum) som jag är bestämde jag mig för att undersöka om det verkligen bara var den leverans jag fått meddelande om eller om fler saknades... Det var dumt, mycket dumt. Istället för att kunna släta över ett enkelt misstag från en stressad kollegas sida, får jag istället förklara för klienten och mediabyrån hur TRE leveranser aldrig lämnade bygget... All fun and games!
Så jag jonglerar dagens uppgifter och steppar mig (á la Chicago) igenom det minfält som det är att röja upp fredagens blunder. Ja, tiden gick fort i alla fall. Så fort att jag inte kunde gå från kontoret i tid utan återigen fick nöjet att springa ner på tågperrongen, i mina standardskor dvs 10 cm smal klack, bara för att höra konduktören blåsa i visslan och se dörrarna stängas mitt framför näsan på mig.
Väl hemma rusar jag in genom dörren, fräser åt min stackar sambo, som oklokt var snäll nog att fråga hur det var med mig och hur min dag har varit... Sen byter jag om till träningskläder och är ute genom dörren innan det gått tio minuter. För ett år sedan hade stannat hemma för mindre, mycket mindre problem än jag haft idag. Men nu vet jag att det enda som kommer hjälpa mitt humör en måndag kväll är att jobba järnet på corepulsebrädan, svetten lackar och ur högtalarna pumpar härliga kämparlåtar som Bonnie Tyler: Holding out for a Hero och Michael Jacksons: Beat it.
Nu sitter jag insvept i min morgonrock och dricker en kopp chai i soffan. Avslappnad och lugn. Imorgon kommer bli tuff, jättetuff, det är mycket kvar som behöver fixas på jobbet och även om felet inte var mitt så vet vi ju all att det är enklast att skjuta budbäraren. Men sen imorgon kväll kl 20, då väntar ett nytt roligt pass och efter det vet jag att jag kommer må lika bra som jag gör nu, dock med ett par nya blåmärken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar