Om man inte ger upp, då kommer man fram till slut. Under våren har det funnits så många gånger när jag bara känner att jag inte orkar mer. Vem bryr sig om jag väger 60, 65 eller ens 75 egentligen? Jo, jag gör ju det. Längst in så trivs jag inte med att ha några irriterande kilo kvar att bli av med. Jag vill kunna säga att jag fullföljt det jag påbörjat och jag har ju kommit mer än halvägs, nu är det bara spurten kvar.I brist på magiska trollspön och gudmödrar som kan göra pumpor till vagnar, får jag göra som på bilden bredvid. Ta det ett litet steg i taget. Jag pratade med min tränare i lördags och fick hjälp med en del som varit jobbigt de senaste veckorna. Bland annat förklarade hon att det fanns ett samband mellan min trötthet och att jag ständigt är hungrig. Tydligen gör kortisol (som kroppen utsöndrar vid sömnbrist) att man inte känner sig mätt trots att man har ätit och det i kombination med mindre träning som annars dämpar hunger, gav resultatet att jag kände mig hungrig hela tiden. Lösningen får bli att se till att komma ikapp med sömnen och samtidigt hålla koll på att jag inte får i mig för mycket kalorier innan det stabiliserat sig. Borde inte vara något problem när jag kör med shakerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar