Fokus är oftast en bra sak. Med vilja och rätt fokus kan man uppnå mycket... Men det är just det lilla ordet rätt före fokus som gör hela skillnaden. Om man till exempel är på gymmet med sin tränare och med ren viljestyrka försöker övertala henne att tipsa om en bantningskur som skulle kunna leda till en genomsnittlig viktminskning på 2 kg i veckan... Tja, jag kan ju erkänna att jag egentligen visste att projektet var döfött, då Linda även är dietist och faktiskt bryr sig (till skillnad från mig då) om hur jag mår.
Konversationen gick ungefär så här:
Jag - Men om jag dricker det här och inte äter det där...
Linda - Jo, men det är inte hållbart. Kroppen kommer gå ner i svält och efter några veckor kommer du behöva sänka nivån ännu mer och ändå inte... (här avbryter jag)
Jag - Men om...
Och så fortsatte det till det var dags att göra de sista utfallsstegen runt gymmet och in på kontoret. Min fokus är nu 100% på att bli smalast möjligt till min 30-årsdag och jag vill att Linda ska ge mig ett bra tips på hur jag ska orka träna två pass om dagen, äta inget och hålla ut 10 veckor och sen hålla den nya vikten. Jag hinner göra ett utfallssteg innan vänsterfoten vrider sig under mig och jag landar på ännu en stukad ankel.
Så går det när man har fel fokus. Jag gick ner 1,1kg förra veckan men det kostade mig en stukad fot. Det var det faktiskt inte värt.
Jag vill fortfarande inte vara fet på min födelsedag, men jag har bytt fokus och väljer att lyssna på Linda (om hon fortsätter jinxa mina fötter kommer jag aldrig att klara av nästa Göteborgsvarv!). Jag ökar träningen istället för att gå på VLCD och kompletterar det med en diet som hon faktiskt har godkänt. Jag kommer inte gå ner mer än max 1 kg per vecka, men kanske slipper jag bryta ett ben...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar