Att falla och ta sig upp igen (EFSD dag 15)

Jag önskar att jag kunde skriva att jag klarade fredagen utan att falla för frestelser och sen var duktig och höll samma linje hela helgen. Så var det dock inte, det blev fredagslunch i matsalen i fredags och mandeltorsk till middag. Inte riktigt detsamma som ris med bönor som stod på menyn i boken. Helgen följde sen samma mönster, inte massor med onyttigheter, men enligt plan heller. Varför blev det så? Jag var ju så duktig fram till i fredags och även om fredagen blev lite sisådär, så kunde ju resten av helgen gått bra... Ärligt talat så blev jag irriterad över hur orättvis kroppen kan vara i lördags morse och bestämde mig då för att jag minsann kunde unna mig att ha en "vanlig" lördag efter att vi varit ute på vår 1 milsrunda på morgonen. Det som hände var att jag tog på mig pulsband och min garminklocka och sen satt jag mig och väntade på att sambon skulle bli klar. Efter ett par minuter tittar jag på pulsklockan och ser att min puls ligger på 55 bpm. Och då är jag inte ens nere i det som räknas som min vilopuls eftersom jag sitter upp och rör på mig. Min maxpuls är hög, 210 bpm och med en vilopuls som ligger mellan 48-53 bpm betyder det att jag är i väldigt bra form konditionsmässigt. Och jag är stark, jag har styrketränat regelbundet i ett år och det syns om man tittar efter att det finns bra med muskler under fettlagret. Men det är just det, fettlagret finns kvar. Trots bra kondition, muskelstyrka och en varierad lågkalorikost alternerat med naturdietshaker, så väger jag 5 kg för mycket! Och 10 kg mer än jag vill väga... Det känns väldigt, väldigt orättvist!!! Men hjälpte det att ta en paus över helgen? Ja och nej, det hjälpte inte min viktminskning, men det var bra för motivationen. Livet är orättvist, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Jag kommer inte nå mitt mål genom att ge upp nu. Så jag borstar av gruset från knäna, reser på mig och kör vidare "by the book". Det här är året då jag når min målvikt!