Påminn mig igen, varför gör jag det här?

Det är i alla fall inte för att gå ner ynka 6 hg på en vecka! Suck, suck och dubbelsuck... De varma mackorna i måndags kostade mig tydligen en hel del. Men det finns ingenting jag kan göra åt det som redan är gjort. Förhoppningsvis så blir resultatet bättre nästa vecka eftersom jag inte fuskat nånting sen i måndags och inte kommer att göra det heller.

Igår var jag och såg Black Swan. Det var en bra film, suggestiv, lite obehaglig och samtidigt var den vacker och lite drömlik. Den handlar om en balettdansös (Natalie Portman) som får sitt livs roll. Men samtidigt som hon får allt hon drömt om, blir hon så rädda att förlora det att hon förlorar greppet om verkligheten en aning.

Jag kan känna igen mig lite i det där. Inte så att jag går runt och tror att någon förföljer mig, men jag har kämpat med min vikt (verklig såväl som påhittad övervikt) så länge nu att när jag kan se målet inom räckhåll, känns vägen dit helt plötsligt dubbelt så lång. Lycka är inte en siffra på vågen. Inte heller ger målvikt automatiskt god självkänsla och bättre livskvalité. Så varför är det då så viktigt för mig? Jag är frisk, bortsett från det faktum att jag för tillfället äter alldeles för lite, så är jag väldigt hälsosam. Men jag kan inte njuta av det för att jag inte uppnått mitt mål. Kan är fel ord, jag tillåter inte mig själv att njuta av det för att jag inte är i mål.

Jag har bestämt nu att målvikt kommer vara en storlek, inte en siffra på vågen. När kläderna jag köpte i London sitter bra, då är jag färdig. På vägen dit och efter att jag lyckats, ska jag jobba på att vara nöjd med det jag har och leva livet här och nu. Vi får ju bara en chans, så varför leva livet som om det vore ett genrep?