Med dagens bildval vill jag illustrera hur det här med livstilsförändring och viktminskning känns för mig och troligen för många andra också. Nu när det börjat synas på mig att jag går ner i vikt är kommentarerna många. Jag tvivlar inte på att alla sägs i välmening och med kärlek, ibland även med en touche av dåligt samvete... Folk som tidigare hade full förståelse för att jag behövde gå ner 25-30kg tycker nu, 11kg senare, att: "Det är väl bra nu, inte ska du gå ner mer?", "Går det inte lite väl fort, kroppen hinner ju inte anpassa sig?" och min favorit: "Pulverdieter funkar aldrig, man går bara upp allt igen" (lägg här in valfri skräckhistoria om kompis/kollega/släkting som gått ner 20kg för att sedan lägga på sig 100kg (minst))Faktum är att jag vet att man måste göra en livstilsförändring. Det var där jag började och när jag hållt mina goda vanor i över 6 månader var både jag och min läkare överens om att en pulverdiet kunde vara vägen att gå för att få fart på min viktminskning. Jag hade inte riktigt räknat med att det skulle vara såhär enkelt. Jag har testat förr och då var det, fruktansvärt och omöjligt, fick ge upp efter bara några dagar. Men nu går det bra, det är enkelt och när jag säger att det är enkelt menar jag okomplicerat, för jag måste ändå jobba hårt. Bestående viktminskning och träningsrutiner utgörs av val man gör varje dag och ibland varje timme, inte något man kläcker ur sig runt 12-slaget på varje nyår.
För första gången på 3 år ger dock det hårda arbetet resultat. Jag gick upp ett kilo veckan som gick, men vet precis vad det beror på. Jag sörjde det en dag och tittar nu bara framåt. När jag tittar på bilden av trapporna söker mitt öga genast efter lösningen, hur gör jag för att ta mig till toppen? Det är samma approach som jag nu har till min viktminskning - hur går jag i mål (målet är en stabil hälsosam vikt och välmående, inte den dagen jag väger 59,5kg). Vägen dit är kantad av trappor och avsatser som inte fungerar för mig, GI, Atkins, LCHF, Isodieten etc. Men därmed inte sagt att det inte fungerar för andra! Folk älskar att prata vikt och bantning med mig nu och alla har sin egen syn på saken.
Det är roligt att prata om kost och träning, det tyckte jag redan innan och ännu mer nu. Att det är så många som måste ursäkta sig för att jag gått ner i vikt när de inte gjort det tycker jag är tråkigt. Jag svarar oftast samma sak, att man ska göra det som känns bäst för en själv. För min del är livet för kort för att jag ska må dåligt av hur jag ser ut, att gråta när det är dags för fest eller bröllop för att jag är för fet för att hitta något fint, det är inte en känlsa jag vill ha någonsin igen. Men om man är trivs ok med sig själv, om det faktiskt är ett par härliga trivselkilon man bär på eller om man helt enkelt inte bryr sig om vad man väger, varför ska man då plåga sig igenom bantningslabyrinten?
Nej, livet är för kort för att inte göra det man vill! Just nu är det här vad jag vill. Jag har äntligen hittat de trappor som kommer ta mig till mitt mål och det är de enda jag ser. Folk som står på den uppochner vända trappan eller som vilar på avsatsen, de går bara en annan väg och det är jag ok med, så länge de låter mig fortsätta på min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar