Impossible is nothing!

Igår kväll, när Lindas nya idé om ett effektivt träningsprogram inkluderade utfallsgång med kick samt viktplatta hålld över huvudet (se bild för referens) och senare även statisk sidoplanka med ett ben i luften (fick många konstiga blickar från övriga gymmare), då började jag fundera på hur mycket av de saker som jag idag gör som en del av min dagliga rutin som jag aldrig trott att jag skulle klara av, än mindre göra regelbundet för ett år sedan.

Några exempel:
* springer minst 5km/runda upp till 1,5mil och tränar för att klara av ett halvmaraton* Tränar 6-8 pass i veckan.
* Gör 70 diagonala situps med 5kg medicinboll* Springer till bussen i -5 grader och blir knappt anfådd
* Tar mig till gymmet trots att det är snöstorm, sent, mörkt, klassen inställd etc.
* Planerar semester utifrån vilka aktiviteter man kan göra på plats, löpning, cykling eller någon ny rolig aerobicsklass kanske?

Jag undrar vad min klassföreståndare i mellanstadiet hade sagt om han såg mig nu. Han som alltid klagade på mitt ointresse för ämnet gymnastik (jag hatar fortfarande allt som överhuvudtaget påminner om skolgympa, så där har ingenting ändrats)... Den enda gången jag faktiskt kan komma ihåg att jag tyckte riktigt mycket om något vi gjorde på gympan, var när vi spelade volleyboll. En sport som jag är förvånansvärt bra på med tanke på att jag inte ens är fulla 165cm lång. Vad säger min lärare då? " Det är väl för att man mest står still i volleyboll..." Jag har svårt att föreställa mig att någon som verkligen spelat volleyboll skulle hålla med honom, men just då, när jag som 12-åring hittat något jag gillade att träna för första gången, tog den kommentaren all lust att fortsätta spela ur mig.

Så lätt det är att döda en liten flamma av intresse och ambition. Men när den lilla flamman blir omhuldad och skyddad, närd att växa sig större, ja då har man snart en eld som är omöjlig att släcka. Min PT Linda och min sambo, trodde båda på mig när jag för ett år sedan bestämde att jag ville förändra mitt liv. De hjälpte mig att vårda den lilla lågan av hopp som fanns och nu är det en eld som har tagit över mer av min vardag än jag trodde var möjligt.

Kom ihåg - ingenting är omöjligt, man måste bara vilja det tillräckligt mycket!