Igår hade jag den stora äran att få vara med och uppleva en av de största dagarna i min bästa väns liv. Efter 10 år tillsammans och hunnit med att få en liten Kajsa på vägen, var det dags för dem att bli herr och fru Andersson.
Det var en vacker vigsel och en jättetrevlig fest, precis så som man drömmer om att bröllop ska vara. De hade verkligen lyckats få allt rätt och med nära och kära omkring sig, strålade de nygifta paret i kapp med stjärnorna på vinterhimmelen utanför. Det var ganska häftigt att sitta vid ett bord med tre tjejer som känt varandra sedan vi var åtta år gamla. 20 år av minnen, glada, roliga, nervösa, sorgliga och jobbiga stunder har vi delat. Vår kvintett har varit spridd över Sverige och varit på olika platser i livet, men alltid hittat tiden att hålla kontakt och efter några år när vi kanske bara lyckats ses 1 gång per år alla fem, så har vi på senare tid lyckats styra upp fler möten och det känns alltid som att komma hem. Känslan som jag får av att sitta med vänner som känt mig nästan så länge jag kan minnas och veta att trots att vi utvecklats till människor som är väldigt olika varandra, men ändå så nära, den känslan är svår att beskriva med ord. Men skulle jag försöka skulle jag säga att det är en varm känsla av ödmjuk tacksamhet, blandad med förundran och glädje.
Ska vi övergå till de mer ytliga detaljerna, kan jag meddela att jag kom i klänningen som jag köpte för 7 veckor sedan men då inte kunde knäppa. Nu gick den och knäppa och höll hela kvällen (hade varit jobbigt att hålla tal med en klänning som spruckit i sömmarna :S). Jag kände mig fin och det var roligt. När jag påbörjade min viktresa var ett av målen att kunna ha en designer klänning och det var härligt att hänga upp gårdagens Karen Millen på galgen och därmed checka av det målet på listan! Nu är jag mer motiverad än någonsin att ta tag i de sista 12 kilona och komma igång med den livsstil som jag sen ska hålla resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar