Den senaste veckan har jag träffat en del vänner och bekanta som jag inte mött på ett tag. Det vill säga att det var ungefär 15-16kg sen de såg mig sist. Det i sin tur har lett till många (högst välkomna) utrop av, "vad smal du har blivit!" "Grattis" och "så duktig du är!". Några utbrister det med en gång och andra har väntat lite, velat känna av läget och höra sig för om det är ok att nämna det eller om jag skulle ta illa upp?
Just det sista är det jag idag funderar över... Det är ganska accepterat att det är okej att gratulera folk som gått ner i vikt. Men det är praktiskt taget tabu att påpeka om någon gått upp i vikt. Själv är jag så rädd att förolämpa någon att jag knappt ens vågar fråga någon som är uppenbart höggravid om det är så att de väntar barn? Frågan är om det inte egentligen vore bättre att man fick höra både att det syns att man gått ner, men även de gånger som vågen går åt andra hållet?
Visst var jag medveten om att jag gick upp många kilon i vikt de senaste tre åren och jag visste att det syntes också. Men det är enklare att intala sig själv att det inte är sant om ingen pratar om det. Jag kommer särskilt ihåg en middag med min bästa vän, där jag faktiskt sa till henne att vara ärlig när hon försökte låtsas som att de 17kg jag gått upp inte syntes märkvärt. Motvilligt erkände hon då att hon hade sett att jag kanske lagt på mig nått kilo de senaste åren.
Det är inte lätt det där med ärlighet och vänskap. Om folk utbrustit, "men oj, vad fet du har blivit!" hade jag ju blivit väldigt ledsen och effekten hade kanske varit att jag inte orkat ta tag i vikten på grund av det. Men hade det varit så om det inte var för att det i våran kultur nästan alltid är något negativt att gå upp i vikt? Vi kommenterar att folk klippt sig eller färgat håret och vi gör det även om det är direkt missklädsamt. Kanske med ett diplomatiskt, "vilken härlig färg", eller "trendig frisyr" utan att nämna att den inte alls klär personen som just skaffat den. Att tala om viktuppgång har dock ingen sådan motsvarighet. Vi talar om det, visst gör vi det. Men väldigt sällan med den som lagt på sig de där extrakilona. Nej, istället pratar vi om det bakom ryggen på personen ifråga. Inte nödvändigtvis av elakhet eller skvaller, men kanske för att vi inte vet hur vi skulle formulera det om vi valde att tala direkt till vederbörande.
Jag gjorde mig själv skyldig till just det för någon vecka sedan. Jag mötte en vän som gått upp en del kilo i vikt och jag vet att vännen tidigare haft problem med depressioner och då pendlat från kraftig övervikt, till undervikt och tillbaka. Men istället för att fråga vännen direkt, valde jag att vända mig till en gemensam bekant för att höra om hon visste något? Det kändes inte rätt, men jag kunde ju inte gärna ringa och säga "jag ser att du gått upp en hel del i vikt, mår du dåligt?" och det hade ju varit ännu sämre.
Om vi hade haft en öppnare dialog om viktökning såväl som viktminskning kanske just viktökning hade blivit enklare att hantera för de av oss som drabbats/drabbas av det. Om det inte alltid var så att man är "smal och fin" eller "ful och fet". Vad tycker du, hade vi mått bättre av att tala mer öppet om vikt, både uppgång och nedgång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar