Idag känner jag mig stressad som en Duracellkanin. Det är massor att göra på jobbet och deadlines som ska hållas, lyckas vi är det skönt för det innebär lugnare dagar i slutet av veckan, men just idag är det som att spinga i ett ekorrhjul. Varje besvarat mejl ersätts i inboxen med två nya, varje jobb som prickats av på listan följs av fler.Ljuspunkten är att veta att det är över om ett par timmar. Då blir det på med löparskor, Garmin och ipod och sen är det jag och grusvägen i 9km. Jag kan villigt erkänna att det inte känns lockande när jag sitter här på kontoret, men jag vet att så fort pulsen höjs och svetten börjar lacka, så kommer jag att må bättre. Dagens stress smälter bort tillförmån för ett lugn i själen som är obeskrivligt, det måste upplevas. Igår till exempel, var inte heller den bästa av dagar, men efter att ha gett allt (och då menar jag ALLT, t.o.m mina smalben svettades) på gymmet med Linda, kändes det bättre. Jag kände mig stark och fri istället för trött och stressad. Det är så viktigt att komma ihåg den känslan när motivationen tryter. Glömmer man det, blir det lätt en dålig loop man hamnar i: "jag orkar inte träna för att jag är trött" som leder till att man inte får någon ny energi eftersom man inte tränar.
Jag lovar att det ovanstående inte är Gibbrish, det tar bara lite tid att nå dit. När man lär sig att känna skillnad på de dagar då kroppen verkligen behöver vila (de är oftast inte många) och de dagar då psyket kommer ivägen för det som man egentligen mått bäst av.
Imorgon är det dags för invägning igen. Minus 2kg skulle innebära att första siffran på vågen är en 7:a. Jag har kämpat hårt för det veckan som gått. Men om det var tillräckligt hårt, det återstår att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar